(null)
 
Jag hade glömt hur jobbigt det är, att ta förväll.
 
De sista kramarna och lyckönskningarna, man hoppas att man får träffa dem igen men man vet att det aldrig kommer bli som det har varit. Vilka fantastiska människor jag mött. Vilken tillvaro jag levt i.
Det är omöjligt att återvända hem utan att känna att jag lämnat kvar en del av mig på stranden i Medewi.
 
Jag vill inte att blåmärkena ska blekna, jag vill inte tvätta bort den billiga massageolja ur håret, jag vill ha kvar Bali så länge jag kan.
Nu sitter jag på flygplatsen i Dubai, omringad av främlingar, med fyra små snäckor i jeansfickorna. Fyra små snäckor som Runa gav mig innan det var dags att sätta sig i bilen och ge sig av mot flygplatsen. Tiden har susat förbi. jag har njutit, jag har upplevt, jag har frodats och nu saknar jag allt. Ändå är det nog bäst att lämna människor och platser då allt är som bäst, då blir minnena mer levande.
 
På det indonesiska havet surfas en bräda som numera heter Jane. Det känns fint att känna att man lämnat kvar något, ett intryck, att man lyckats röra de människorna man lärt känna och fattat tycke för. En helt annan verklighet har jag fått smaka på nu, att lämna den är tungt men jag vet att jag är välkommen tillbaka om jag önskar att återvända.
 
All kärlek till den här resan, all kärlek till människorna som gjorde den oförglömlig.