The Double

 
“I don’t know how to be myself. It’s like I’m permanently outside myself.
Like, like you could push your hands straight through me if you wanted to.”
 
 
Jag såg en film igår kväll. Vill nog säga att det är den bästa filmen jag sett på ett bra tag. I ett hav av blockbusters och romcoms med lam karaktär gled den här fram. Jag ville kolla in filmen för jag visste att Mia Wasikowska var med. Henne avgudar jag. Jesse Eisenberg däremot har jag lite svårt för. Han var iallafall fantastisk i den här filmen, kanske har jag bara svårt för honom då han ska spela någon karismatisk, extrovert typ. Det känns liksom inte rätt. 
 
 
Filmen är grå, beige och mörkblå. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan riktigt. Men ni vet i klassisk musik, hur det i en ledsam och dramatisk låt kan slinka in några uppmuntrande klarinett-slingor och det känns mindre hopplöst. Så känns det ungefär. The Double är till största delen frustrerande och ledsam men stunder av hopp och något som liknar glädje finns där med. 
 
 
Vad den handlar om? *Pust*. Min beskrivning kan inte ge handlingen någon rättvisa men jag ska försöka. Man får följa Simon, en person så okarismatisk och blek att han har jobbat på samma ställe i 7 år utan att någon lärt sig hans namn. Han arbetar flitigt och är noga med att inte trampa på någons tår. Hans kärleksintresse Hanna bor mitt emot honom och han brukar betrakta henne med ett teleskop. Hon är ett friskt andetag i en värld som är disig av rök. Han vet inte riktigt hur han ska få henne att förstå att de skulle passa bra ihop. 
I allmänhet går det inte bra för honom, inte heller går det dåligt. 
 
 
Sen, DUN DUN DUN, kommer James in i bilden. En man med samma utseende och kläder som Simon men med alla kvaliteter som han saknar. Men nu vill jag inte berätta mer, du borde få se den här filmen med en gnutta spänning och ovisshet kvar. 
Men den är verkligen fin! Välgjord, intressant och i brist på bättre uttryck: artsy. 
Jag har grubblat mig gul och blå på vad som representerar vad, om det ens finns nån mening bakom allt. Det finns så mycket i denna rulle som känns nytt, smart och eget. 
 
 
Måste spana in fler av Richard Ayoades filmer! Känns det som om du skulle uppskatta en sån här film tycker jag att du ska göra dig själv en tjänst. Tänd några ljus, poppa popcorn, mysa ner dig i ett nersläckt sovrum och ta in allt det som är The Double. 
 
9/10
 

"jag postar alltså finns jag"

 
Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till världen.
 
Det känns som om jag nöts ner, nöts bort. Och det är mitt fel, för jag står inte emot. Är det värt att leva halvdant i en kakofoni av sociala medier för att få vara med, att märkas. Hellre vill jag leva storslaget, må bra, utvecklas som person, stå utanför men tillhöra något större. Men jag är rädd- jag kan ta bort appen men aldrig användaren. "Jag postar alltså finns jag".
 
Det blir så jävla tradigt, en hel massa självrannsakan som inte leder någon vart. Vilken font representerar mig, vilka färger är jag, hur ska mitt feed se ut för att bäst visa mig? Man lägger ner så mycket energi och tanke på sådana saker som egentligen inte spelar någon som helst roll. 
Jag bryr mig faktiskt inte om att skriva inlägg där jag visar lunchen, visar kläderna, bara visar mina bra stunder för det känns inte som om det ger något. 
 
Ska jag skriva en blogg måste det vara genuint, inte anpassat efter någon annan en mig. Liksom vad vill jag skriva om, vad är viktigt för mig? Det är svårt att hålla kvar i sig själv då man ständigt jämför sig med andra. 
 
Många av de intressantaste och mest genuina människorna jag stött på finns ofta inte på internet. Jag har alltid beundrat sånt. De är så säkra i sig själv, utstrålar lugn och lämnar en värme i bröstet på en. Sån vill jag va. 
 
Med det sagt. Jag ska inte ta bort bloggen, den fungerar lite som en digital dagbok för mig. Men, jag ska inte posta bara för att vara aktiv. Jag skriver och lägger upp bilder då jag kan och vill hädanefter. Jag vill skriva om urbana normen, vegomat, hållbarhet och andra ämnen som jag bryr mig om. Jag tänker inte låta mig själv sjunka in i mönstret som så många andra följer, för det är inte jag. 
 
Ta hand om er. 

Sushi, Kyla & Önskelistan

 Hej!
 
Nu ska jag komma med världens tips. Det är nog inte okänt att jag uppskattar sushi, inte heller är det främmande att jag gör min egen med jämna mellanrum. Nyligen har jag börjat göra sushi på ett annat vis, på ett lite latare sätt kanske, men med nya smaker!
 
 
Numera är min sushi go-to att fylla rullarna med ugnsrostad sötpotatis, rödkål, avokado och Dijonsenap. Titta vad fint! Rullarna skär jag oftast inte upp, istället äter jag dem som burritos. De ska gärna doppas i soja men wasabin är onödig eftersom dijonsenapen levererar en kick på egen hand! 
 
MMMMM.

 
-14°c var det idag då jag promenerade med Atlas. Det är otänkbart att det ska bli 20 grader kallare, att man kommer tänka tillbaka och sukta efter de där varma 14 minusgraderna. Jag tycker att träden är så fula nu. Skogen är mager, man kan se rakt igenom den. Men snart lägger sig den fluffiga snön på grenarna och träden slipper stå nakna och skämmas.
 
Jag ska hädanefter inte klaga något mer på temperaturen, lovar. Jag är faktiskt inte anti-vinter, snarare en nybliven vinterfantast. Har börjar bli varse om hur mycket roligt man kan hitta på!
När isen är lite tjockare ska jag våga mig ut på skridskor, när snön är djupare ska jag susa ner för bergen, när solen inte lägre tittar fram ska jag tända ljus och mysa. Det ska bli fint, alltihop.
 
Snart är det jul dessutom. Årets mest antiklimatiska dag. Även fast jag inte är så entusiastisk har jag enligt tradition skrivit en önskelista.
 
Här har ni den: 
 
1. Po Tidholms bok Läget i landet.
 
2. Bidrag till en vinterjacka och ett par snowboard-skor.
 
3. Ett säsongskort på Galtis.
 
 
Mer än så kunde jag inte komma på, Hejdå!