"jag postar alltså finns jag"

 
Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till världen.
 
Det känns som om jag nöts ner, nöts bort. Och det är mitt fel, för jag står inte emot. Är det värt att leva halvdant i en kakofoni av sociala medier för att få vara med, att märkas. Hellre vill jag leva storslaget, må bra, utvecklas som person, stå utanför men tillhöra något större. Men jag är rädd- jag kan ta bort appen men aldrig användaren. "Jag postar alltså finns jag".
 
Det blir så jävla tradigt, en hel massa självrannsakan som inte leder någon vart. Vilken font representerar mig, vilka färger är jag, hur ska mitt feed se ut för att bäst visa mig? Man lägger ner så mycket energi och tanke på sådana saker som egentligen inte spelar någon som helst roll. 
Jag bryr mig faktiskt inte om att skriva inlägg där jag visar lunchen, visar kläderna, bara visar mina bra stunder för det känns inte som om det ger något. 
 
Ska jag skriva en blogg måste det vara genuint, inte anpassat efter någon annan en mig. Liksom vad vill jag skriva om, vad är viktigt för mig? Det är svårt att hålla kvar i sig själv då man ständigt jämför sig med andra. 
 
Många av de intressantaste och mest genuina människorna jag stött på finns ofta inte på internet. Jag har alltid beundrat sånt. De är så säkra i sig själv, utstrålar lugn och lämnar en värme i bröstet på en. Sån vill jag va. 
 
Med det sagt. Jag ska inte ta bort bloggen, den fungerar lite som en digital dagbok för mig. Men, jag ska inte posta bara för att vara aktiv. Jag skriver och lägger upp bilder då jag kan och vill hädanefter. Jag vill skriva om urbana normen, vegomat, hållbarhet och andra ämnen som jag bryr mig om. Jag tänker inte låta mig själv sjunka in i mönstret som så många andra följer, för det är inte jag. 
 
Ta hand om er. 











Kom ihåg mig?