“I don’t know how to be myself. It’s like I’m permanently outside myself.
Like, like you could push your hands straight through me if you wanted to.”
 
 
Jag såg en film igår kväll. Vill nog säga att det är den bästa filmen jag sett på ett bra tag. I ett hav av blockbusters och romcoms med lam karaktär gled den här fram. Jag ville kolla in filmen för jag visste att Mia Wasikowska var med. Henne avgudar jag. Jesse Eisenberg däremot har jag lite svårt för. Han var iallafall fantastisk i den här filmen, kanske har jag bara svårt för honom då han ska spela någon karismatisk, extrovert typ. Det känns liksom inte rätt. 
 
 
Filmen är grå, beige och mörkblå. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan riktigt. Men ni vet i klassisk musik, hur det i en ledsam och dramatisk låt kan slinka in några uppmuntrande klarinett-slingor och det känns mindre hopplöst. Så känns det ungefär. The Double är till största delen frustrerande och ledsam men stunder av hopp och något som liknar glädje finns där med. 
 
 
Vad den handlar om? *Pust*. Min beskrivning kan inte ge handlingen någon rättvisa men jag ska försöka. Man får följa Simon, en person så okarismatisk och blek att han har jobbat på samma ställe i 7 år utan att någon lärt sig hans namn. Han arbetar flitigt och är noga med att inte trampa på någons tår. Hans kärleksintresse Hanna bor mitt emot honom och han brukar betrakta henne med ett teleskop. Hon är ett friskt andetag i en värld som är disig av rök. Han vet inte riktigt hur han ska få henne att förstå att de skulle passa bra ihop. 
I allmänhet går det inte bra för honom, inte heller går det dåligt. 
 
 
Sen, DUN DUN DUN, kommer James in i bilden. En man med samma utseende och kläder som Simon men med alla kvaliteter som han saknar. Men nu vill jag inte berätta mer, du borde få se den här filmen med en gnutta spänning och ovisshet kvar. 
Men den är verkligen fin! Välgjord, intressant och i brist på bättre uttryck: artsy. 
Jag har grubblat mig gul och blå på vad som representerar vad, om det ens finns nån mening bakom allt. Det finns så mycket i denna rulle som känns nytt, smart och eget. 
 
 
Måste spana in fler av Richard Ayoades filmer! Känns det som om du skulle uppskatta en sån här film tycker jag att du ska göra dig själv en tjänst. Tänd några ljus, poppa popcorn, mysa ner dig i ett nersläckt sovrum och ta in allt det som är The Double. 
 
9/10