19 Apr kl. 22.34

Firmafest, Piteå & fjäll-häng

Nu klämmer vi in två helger i ett inlägg! 
 
 
Första helgen i April drog de anställda på Hornavan hotell till Luleå. Spabehandlingar, hotell och fest stod på schemat. Vi blev bjussade på Cg's också! Gnocchin på bilden ovan är det BÄSTA JAG ÄTIT PÅ EN RESTAURANG NÅGONSIN. (Då jag senare blev full den kvällen sa jag något i stil med "om himlen och potatis fick barn skulle det bli den gnocchin.) Slöt till och med ögonen för att kunna känna smakerna bättre. Alltså wow. Ska definitivt dit igen och äta. 
 
 
Eftersom gnocchin var förrätten blev resten av middagen inte lika spännande. Men gott var det iallafall! Och trevligt! Helgen i sin helhet var underbar! Bowling, fest, hotellfrukost, god mat och spa, ett riktigt fint avslut på en riktigt fin säsong.
 
 
Jag stannade kvar i Luleå en dag extra för att hinna umgås lite med mina kompisar och sen tog jag bussen till Piteå. Där lunchade jag med Elin och hälsade på Tina i hennes lägenhet. Mycket fint att få träffa dem båda! 
Tina introducerade mig för Queer eye, världens feel good serie som finns på Netflix. Se den!! 
 
 
Helgen efter det drog gänget till Hemavan! Det blev dock mycket mindre snowboard än vad vi hade planerat. Några var skadade sen fanns peppen inte riktigt där, MEN vi hade så sjukt trevligt ändå.
 
 
Janina var skadad sen innan men Elias lyckades vurpa i backen. Han fick en skråma i pannan, bland annat. 
 
 
<33<3<3<3<3<33
Två svinroliga helger på rad. 
10 Apr kl. 20.31

Tisdag

Idag satt jag på en soluppvärmd stentrappa på Piteås busstation och åt en glass. Människor rörde sig mellan perrongerna, klev på bussar och försvann. Jag satt kvar, lyssnade på ljudbok och absorberade vädret. Det var en fin stund trots att jag inte satt mer än 50cm ifrån ett stort salivharkel och att gruset skrapade under mina handflator och lår. 
 
Just nu gillar jag att befinna mig mitt emellan. Som på en buss emellan två destinationer, nästan som att hamna emellan två verkligheter. Man gör absolut ingenting men känslan av att man är påväg någonstans inskränker skuldkänslorna som den bristande produktiviteten för med sig. Om det gick att aldrig komma fram skulle jag många gånger önska det. Vill inte att saker tar slut. Vill inte börja på nya kapitel. Vill leva kvar i vissa situationer tills dem tröttar ut mig, som en favoritlåt på repeat. 
 
En nära vän frågade mig en gång vad jag skulle göra om jag hade kraften att stanna tiden. Allt runtom en skulle frysa och det ända i universum som hade möjligheten att röra sig skulle vara en själv. Då jag svarade att jag skulle läsa böcker och slappa blev han milt besviken. Det syntes i hans ansikte att han förväntade sig något äventyrligare, något som liknade hans egna svar. 
 
Men tänk så skönt. Att kunna stanna tiden och bara existera ett tag utan att känna sig dålig. Utan att känna hur storslagna planer, mål och alla måsten kokar inom en. Möjligheten att kunna skjuta på saker för evigt om man hade önskat. 
 
Mitt i all tidstress är det fint att få vistas i luckorna där tid upphört att betyda något. Men bussen kom fram tillslut, ett nytt kapitel börjades och klockan fortsatte att ticka. 
 
[bildkälla]
 
05 Apr kl. 14.00

Inre tumult

 
 
Jag vill att alla mina tillhörigheter, ägodelar och minnessaker pulveriseras och blåser bort med vinden. Jag vill nollställa alla relationer, eller åtminstone slå in dem i prydligt crepepapper och stoppa undan dem en tid. Ingen får bli besviken på mig, ingen får uppfatta mig annorlunda. Jag upphör existera ett tag, går under jorden och kommer tillbaks då jag känner mig redo.
 
Vill att solen värmer mig, vill vara jordig, smutsig och i kontakt med allt. Snön kan smälta bort precis nu och jag kan befinna mig vid en sjö sittandes i mossan, spejandes över vattenbrynet. Så vackert att få känna sig ensam, som om ingen annan fanns. Vara helt nöjd med tillvaron. 
 
Vill dit där det inte finns någon som helst begränsning förutom skörheten. Skörheten som innebär att man är mänsklig och inte det minsta odödlig. För jag vill känna mig just så, dödlig. Obekväm på ett spännande sätt- vill satsa och prova mig fram. 
 
För det här duger inte längre. Jag vill bara springa allt vad min lilla kropp förmår, så snabbt och långt som går över en daggig äng. Jag vill ligga i gräset och flåsa när orken tagit slut. Jag vill känna järnsmaken i munnen, hur mitt hjärta pulserar i hela kroppen. Jag vill känna något äkta. 
 
Snart packar jag en resväska med onödigt många kläder, solkräm och mina finaste solglasögon. Vi ska resa ifrån det här, in i värmen och idyllen. Jag är så kär i tanken om Lissabon. Den dämpar frustrationen och rastlösheten. Billig öl, lätta plagg, stränder och vänner i solen. Fan vad perfekt. Bort, bort, bort. Sen efter det är allt flytande, jag kan hamna vart som helst. Det finns inga begränsningar utöver ekonomin, fantasin och modet. Något kommer hända iallafall, det är oundvikligt.  
 
Det finns inget skyddsnät runt studsmattan längre, jag kan flyga åt fan.