Jag vill att alla mina tillhörigheter, ägodelar och minnessaker pulveriseras och blåser bort med vinden. Jag vill nollställa alla relationer, eller åtminstone slå in dem i prydligt crepepapper och stoppa undan dem en tid. Ingen får bli besviken på mig, ingen får uppfatta mig annorlunda. Jag upphör existera ett tag, går under jorden och kommer tillbaks då jag känner mig redo.
 
Vill att solen värmer mig, vill vara jordig, smutsig och i kontakt med allt. Snön kan smälta bort precis nu och jag kan befinna mig vid en sjö sittandes i mossan, spejandes över vattenbrynet. Så vackert att få känna sig ensam, som om ingen annan fanns. Vara helt nöjd med tillvaron. 
 
Vill dit där det inte finns någon som helst begränsning förutom skörheten. Skörheten som innebär att man är mänsklig och inte det minsta odödlig. För jag vill känna mig just så, dödlig. Obekväm på ett spännande sätt- vill satsa och prova mig fram. 
 
För det här duger inte längre. Jag vill bara springa allt vad min lilla kropp förmår, så snabbt och långt som går över en daggig äng. Jag vill ligga i gräset och flåsa när orken tagit slut. Jag vill känna järnsmaken i munnen, hur mitt hjärta pulserar i hela kroppen. Jag vill känna något äkta. 
 
Snart packar jag en resväska med onödigt många kläder, solkräm och mina finaste solglasögon. Vi ska resa ifrån det här, in i värmen och idyllen. Jag är så kär i tanken om Lissabon. Den dämpar frustrationen och rastlösheten. Billig öl, lätta plagg, stränder och vänner i solen. Fan vad perfekt. Bort, bort, bort. Sen efter det är allt flytande, jag kan hamna vart som helst. Det finns inga begränsningar utöver ekonomin, fantasin och modet. Något kommer hända iallafall, det är oundvikligt.  
 
Det finns inget skyddsnät runt studsmattan längre, jag kan flyga åt fan.