20 Jan kl. 14.12

Magneten

 
Det är så tydligt vad jag vill men det är så jäkla svårt att veta vilken väg som är den bästa. Jag älskar Sverige, Norrbotten särskilt, men jag känner i maggropen hur min plats är någon annanstans. 
Slogs av en stark abstinens imorse då jag kollade Lauren Hills videor på youtube. Hon surfar longboards och verkar vara en helynnes person att vara kring. 
Att se hennes turkosa vågor och breda leende fick mig att känna en viss tomhet. Det kliar i hela kroppen och jag blir rastlös, frustrerad och ledsen. Det känns lite som om en magnet drar i mig, hårt, men jag vet inte åt vilket håll den drar. Den drar åt alla håll samtidigt. 
 
Jag borde nog skatta mig lycklig, många människor lever sina liv utan passion, jag har iallafall en. Det är bara så jävla jobbigt att inte få ge utlopp för den. 
 
 
Saker som jag tänker på nu:
  • Jag vill byta efternamn. 
  • Jag måste flytta efter sommaren. 
  • Jag måste surfa varje vecka, varje månad så länge som det behövs.
  • Jag vill åka snowboard minst 10ggr till i vinter för att komma upp i värde för mitt säsongskort. 
  • Jag bör lägga negativitet bakom mig, även om de innebär att klippa kontakten med människor i min närhet. 
Ingen utav punkterna är omöjliga, alla är bara inte möjliga just nu. 
 
Hur gör man?
 
 
19 Jan kl. 23.46

Bastu, jobb och gosig musik

(null)
 
Andra veckan på året. 
 
Jag har bastat på sporthallen två gånger. Det är oerhört härligt. Det är svårt att tänkta sig hur mycket jag stigmatiserade nakenhet då jag var yngre. Jag krånglade med att byta ut trosorna mot bikinin under handduken så att ingen skulle se, använde duschen med draperi och tyckte att det hela var pinsamt. Skönt att det inte är så längre, att man bara kan vara sitt egna nakna själv. 
Det bästa med att basta är efteråt då huden lyser friskt och man blir sådär härligt pömsig.
 
Det är andra veckan på det nya jobbet också. Det har gått väldigt bra! Jag jobbar alltså som frukostvärdinna på ett hotell. Jag får en sån energi av att vara kring människor hela dagarna, det är underbart att ha kollegor igen! Jobbet går mest ut på att sköta om buffén, preppa för morgondagen och städa. Förutom att jag måste vakna omänskligt tidigt tycket jag att det är riktigt roligt! 
 
Mellan jobb och bastu har jag spenderat dagarna med att kolla på Sex and the city, sova och äta pytt i panna. Sen har jag börjat läsa Tracks av Robyn Davidsons också. Hon är verkligen en fascinerande individ med så många fina sätt att se på livet. Boken läser jag med en penna i handen, jag styrker under meningar som de nedan.
 
“I had learnt to use my fears as stepping stones rather than stumbling blocks.” 
 
“the good Lord in his infinite wisdom gave us three things to make life bearable – hope, jokes and dogs, but the greatest of these was dogs.”
 
Längtar efter att läsa vidare!
 
 
(null)(null)
 

Stuglivet. Det är extremt påfrestande att leva tätt inpå familjemedlemmarna men ibland får man en lugn stund för sig själv framför elden och de blir lite lättare att stå ut. Jag har varit rätt lat av mig i veckan, mest vilat efter jobbet och lyssnat på smörig musik. På tal om det, den bästa smöriga musiken jag känner till är Simply red. Ett band jag vuxit upp med. Åh vad Mick Hucknall är bra! 
 
 
 
- Då jag hör bland annat den här låten känner jag doften av stugan, tänker på elden i kaminen och kommer ihåg hur fint hans röst cirkulerade emellan panelväggarna. Herre jestanes vad han är begåvad. Deras låtar är som en lång, trygg kram. 
Träffade en bartender för någon helg sedan som liknade honom, kanske därför jag påmindes om att de finns haha. 
 
Lyssna på dem, undvik de mindre bra låtarna bara! 
P&K
07 Jan kl. 19.53

Utdrag från verkligheten

 
(Arkivbild)
 
Vi ligger i soffan hon och jag, bland smulor och mandarinskal. På teven går en film, någon minut i sänder bryr vi oss om att kolla. Hon slösurfar instagram och jag redigerar bilder. Att ha tråkigt ihop med henne är aldrig trist. När hon skrattar lägger hon handen över munnen.
Något dramatiskt händer i filmen, men jag är för frånkopplad för att kunna känna något. Hon drar i mig, vill att jag ska hålla om henne. Jag pussar henne på pannan.
Hon ger ifrån sig ett klagoljud men drar sig inte bort. Hon låter mig hållas.
 
Jag tar upp hennes nätta hand och smackar på den med munnen. Att älska någon känns såhär. 
 
 
 

 
 

Vattnet är varmt. Jag har ingen aning om hur djupt det är här. Kanske finns det hajar, faktiskt så bryr jag mig inte.  
Jag sitter långt ut, vågorna bryter närmare stranden. 
Jag hör hur mina kompisar skrattar en bit längre in, de skvätter vatten och hojtar till en man längre bort. Han hojtar tillbaka. Det är nog hittepåord de skickar emellan varandra. De skrattar, jag ler. 
 
Jag tittar ut mot horisonten, skymtar Java.
Undra hur länge det skulle ta att paddla över?  Mina armar har fått vila en stund nu, snart ska jag försöka fånga en våg men jag är inte redo att släppa den här stunden än. 
 
Jag börjar sjunga TAT's Road to Paradise. Den är med i Blue Crush 2, anledningen till att jag sitter här och är lyckligast i världen.  
 
 
 

 
 
Jag går efter shoppingstråket i Luleå. 19:01
 
På mina axlar hänger en knölig ryggsäck, det är nog kameran som ligger och trycker i svanken. Stora snöflingor seglar ner från mörkret likt fjädrar, de tindrar i gatlyktornas sken. Det är vindstilla. Fjädrarna är överallt, svävar i alla riktningar.
Jag går om en man i vårkappa, han bär en sån där randig scarf som jag sett runt halsen på många män. Jag antar att den var dyr. Något säger mig att han inte är härifrån. 
 
-"De snöar mycket nu"
 
Jag tar ut hörsnäckan ur ena örat. 
 
-"Ursäkta?"
 
-"Det snöar mycket nu"
 
-"Jo, jag tycker att det är mysigt" 
 
Han ler och nickar. 
 
 
Jag går vidare, suger på vårt meningsutbyte som om de vore en pastill. Skulle han också till busstationen kanske? Dumt i så fall, då hade vi kunnat prata ytterligare. Återgår till att ha musik i båda öronen. Jag tittar aldrig över axeln. 
 
Tänker: "det här är slutet på en film." Allt känns uppklarat, jag har bara saker framför mig nu.